Ö-liv och livet i stort

Jag har alltid dragits till öar, det har även varit naturligt sedan barnsben att vara på en ö. Vi har växt upp med Rossö, gamla faster Evas hus som då var gult, nu är det rött. Jag minns min tid på Brännö, kändes så speciellt och som i en annan värld. En gång stannade jag en hel månad på Brännö och hade ingen som helst längtan till staden. Jag tror att alla som bor på en ö har en slags eremitkänsla, havet runt om en, det karga det frodiga, alla årstiderna som är så närvarande. Var tid har sin charm, då behövde jag nog en tid av reflektion, ett mer alternativt sätt att leva, känna utmaningen att bo ute till havs. Jag kan ofta sakna lukten av havet, vinden, horisonten. Lätheten att ta ett dopp i havet. Däremot saknar jag inte spårvagnen för fem öre...det var liksom det som övervägde att flytta till fastlandet igen. Nu häromdagen så var jag Maya och Kim på Björkö i Norra skärgården. En ny vy, nya vindar, nya människor. Jag strosade omkring själv ett tag då Kim var på behandling, satte mig på cafét och mötte givetvis Storfiskarn Sune som berättade om gamla tider och nutidens fiske som är kontrollerat, så var det inte förr. Han såg sådär vindbiten ut, berättade om generationernas förfall, att allt var bättre förr. Efter en stund kommer öns original som Sune sa, dom kan du filma tyckte han. Det roliga var att jag tänkte på dokumentation det första jag gjorde vid deras närvaro. Det är bra att det finns en plats för alla människor, att alla kan få vara olika. Samtalet kretsade kring gräsklippare och andra tekniska detaljer..en skön dialog uppstod med en skön dialekt. Jag satt och iaktog dom och tänkte att här får dom vara precis som dom är, i stan pratar man om andra saker, på ett annat sätt. Vi åkte en timma från stan och fick en härlig stund med människor som man antagligen aldrig skulle mött annars, aldrig sett i staden av myller. Jag tycker så mycket om när såna här stunder uppstår. Tog även mitt första dopp i havet, vinden var ganska stark, kände lukten av tång. Kände mig levande.