Allt från Galapagos fax till östra sjukhusets katakomber

Ja då var klockan sex på morgonen och jag känner mig helt nöjd, tankar och funderingar måste ner på pränt.
Ett litet smajl så här på morgonkvisten är inte dumt. Jag trodde nog aldrig att jag hade så mycket att få ner på papper, eller rättare sagt i ettor och nollor..dagens sätt att föra ut information på. Genast kom jag att tänka på att när jag gick i nian så hade vi elektronisk skrivmaskin..way back..känns det som. Berättar jag det idag för någon väns lite äldre barn så tittar dom lite undrande..va? Eller när jag och min syster Johanna var och reste, iförda flip flop bikini och en sarong gled vi in på banken på Galapagos..finns det något fax till oss? Glädjen var enorm när vi såg dessa meterlånga för det var det ibland, meterlånga fax från mamma och pappa. Lyckan gick inte att beskriva. Jag hittade dom för ett halvår sedan, men all text var borta, ett minne blott. Hur kom jag in på det här..nostalgi antagligen. Jag hade ju tänkt att skriva om gårdagens bravader..som egentligen inte är bravader, "ett litet steg för människan, ett stort steg för mänskligheten" känns det för mig i all fall. Vi tog oss till en informationsträff på Östra sjukhuset, vandrande längs katakomber och korridorer.Ygor vi har nog gått fel..tre minuter i fem, vi lyckades hitta en sköterska...vart är vi? Helt fel visade det sig. Väl framme kom vi in för sent och fick ganska matnyttig information om lite allt möjligt. En skön lite komisk barnmorska pratade om det mesta, alla hade frågor om något. En skön line var - Vad tycker ni är bäst?..ska kvinnan eller mannen ringa när det är dags? Det var en man som frågade..alla små skrattade lite, tyckte lite synd om honom då i den stunden. Alla frågor är bra. Att vara i nästan v 35 kan kännas som Armstrong beskrev,  för mig att ta sig sig från A till B i vissa lägen. Ja nu är det gjort i alla fall, ett moment mindre. Det är ju frivilligt trots allt (:
Jag har nog aldrig kännt mig så otymplig i hela mitt liv som nu, att ta sig upp från soffan kan vara ett Åhhhhhh heeeej. Lite som min farfar när han skulle resa sig, han tog liksom sats och hade en liten startsträcka på några meter, det slutade oftast bra. För mig går det också bra, bara lite kraft som behövs och en man som är förstående och som gärna hjälper till och det har jag. Måste vara intressant för mannen att se sin kvinna förändras totalt under dessa nio månader, humöret som är som en drake, fräääs gråt och skratt.  Om nu drakar gråter och skrattar dvs..fräser gjorde dom nog i alla fall. Kroppen som totalförändras. Symptomen behåller jag för mig själv..haha. För allas intresse så ska vi tvätta idag..haha..få besök av Andrea och hennes barn, vi ska ta hand om dom i några timmar,barnen alltså hihi..Alltid härligt med besök av mina gamla ö-vänner, det händer ganska sällan, men det är inte det som räknas, tiden av kavalité  då vi ses är det som räknas. Jag vet själv hur det var när jag bodde på Brännö, minuterna var planerade in i det minsta detalj..en gång var jag kvar en hel månad utan att åka till stan. Då var jag en riktig ö-bo tyckte jag, lite sport liksom. Femman nordstan var helvetet..nu är det helt okej, kan lätt vandra genom nordstan och andas lätt. Håller mig till en sida fortfarande men kan ändå njuta av titta i affärer. Hoppas på att besöka Bibbie, också en ö-vän som arbetar på regnbågen. Tidsoptimist javisst (:
Insåg att detta inlägget blev långt och rätt från hjärtat, blir liksom bäst då.

Längtar efter dagens första pepparkaka med ost och smör, det är jättegott för er som inte har provat det. Det är ju jul trots allt snart..här i haga är julkänslan redan på en hög nivå, allt gott till er.