En stilla kväll med en ljummen vind. Maya snarkar och vi kan ju alltid hoppas på att hon har somnat för natten..fast det tror jag inte. Viljan av att vara tillsammans mycket och viljan av att få egentid..som jag så ofta skriver om..(:
Som många föräldrar med mig längtar till. Egentid..fanns inte på min mammas tid, min farmors tid..kan till och med låta egoistiskt. Men jag tror i längden att det är viktigt för alla parter i familjen. Dessa fem dagar med vår lilla Maya som ständigt är sjuk...som inte svarade på sitt penicillin...oron..att sitta på Östra och se alla sjuka barn, allas oro..allas förväntan på sjukvårdens magiska händer..eller? Lukten av alkogel från neonatal..ljudet av samma signal på neonatal fick oss att blicka tillbaka, be strong..andas. Vi är i nuet ej i dåtiden...men känslorna finns kvar. Minnena. Grammen som fortfarande är viktiga, vikten. Kurvor hit och dit. Inte jämföra. Nu har hon i alla fall ätit både yogurt och potatis, känns som ett framsteg. Småbarnstiden är verkligen en underbart och samtidigt utmanande tid. Att få ihop allt, barn och heltidsjobb.. icke att förglömma..hålla kärleken vid liv och att se varandra mitt i all stress och ekorrhjulskänsla. Inte glömma mig själv, min inre eld och mina drömmar.
Supergod kaka!
En utav mina drömmar, att snorkla med valar igen..
En helt vanlig Söndagkväll då reflektioner hinner få plats (:
Bara fika, alla hade så klart med sig både mat, filtar och regnjackor..för regnet skulle ju komma på ef. Kvart över tolv gav jag upp, inget att äta, ingen jag kände. Spårvagnen till hemköp, först lämna penicillin..sen ett snabbinköp av silllunch och burkmat..då Maya redan vad aphungirg. Hemma..skönt. Maya åt gladeligen, förväntingarna släppte, slappnade av...okej..universum..jag överlämnar mig åt en stillsam hemmadag med min familj. Tittade på filmen New York I love you. Gud vad den är bra. Maya sover...och sover..kaffe och glass. Livet är ganska nice ändå. 
