Jag har en sovande snarkande bebis på min mage, jo hon är så liten att hon faktiskt kan sova som en liten boll och jag kan fortfarande skriva några rader på min blog. Små små saker i vardagen för en mamma mitt i amning och blöjbyten som förgyller livet. Yes hon sover djupt, vem skall jag hinna ringa först..svara..oj jag glömde att svara på mail..det får bli ett kort mail trots att min väninna skrev ett helt A-4...haha. Dom som ej har barn har ju tid med sånt, det hade jag också för ca sex veckor sedan. Anpassningen från att ha rest i ca 15 år till att vara mamma och en liten själ om behöver mig dygnet runt. Som en liten fågelunge som skriker efter mat...ohhh lilla du jag kommer, mamman flög och hämtade mat och mättade sina ungar. Dom är så hjälplösa dom små. Visst har jag kännt och känner en frustration över att ej kunna avsluta det jag har påbörjat..jaha vart var jag nu då, hmm..jag kan gå in i ett rum och stanna upp för att komma på vad jag skulle hämta eller göra. Minnet blir fragmentariskt det med, beleive me. Trodde jag var lite ego och onormal när jag ville ha ensamtid och kunna gå i affärer, eller bara vara för mig själv, men alla mammor och pappor känner så, helt normalt, jag är normal, vad bra. Igår tog jag mig en kvart till att fotografera som jag tycker så mycket om, fick bli inomhus, men det gav mig mycket den lilla stunden. Jag vill dansa, få massage, andas mer frisk luft, göra mer saker med ygor, träffa mina vänner och familj. En dag i taget, andas....snart vänder det, ljuset kommer tillbaka och vardagen likaså. Alla tomtar, glöggaftnar, och överkonsumtionens tid är snart över, nya tag, ny energi och nya drömmr hägrar. Allas förväntningar på det nya året..vad ska ni göra på nyår.hmmm svar vet ej. Äta god mat och drömma in bra saker, hade gärna gjort en ceremoni som jag och min vän Bibbie gjorde en nyår. Att min familj skall få vara frisk, ha en fungerande ekonomi och drömma in roliga projekt. Livet är ett mirakel och Maya likaså, är så tacksam varje dag jag får vara med henne, insåg i min journal igår hur nära det var att hon ej hade fått leva...är glad över min intution som mamma att jag lyssnade på min kropp den dagen. Instinkten hos alla mödrar den finns där hela tiden, spelar ingen roll om vi bor i grottor eller i en modern lägenhet, det får man vara glad över. Nu skall jag ringa min gamla mormor som jag önskar få träffa snart. Min älskade mormor, det var allt för mig den här gången.Josefine
Glad att du fått en stund att skriva och fota. Glad att få ta del lite av vad som händer och känns. Du är helt normal josefine! Kram!
SvaraRaderaVad fint du skriver kära syster.
SvaraRaderaDet vara nära men Maya valde att tala med sin mor genom telepati och varna att nu måste du åka in, nu är det nära!! Något annat var inte meningen.
Idag hörde jag klockorna för den lilla pojken. Det är ingen som sagt att det är idag eller tid. Men jag bara stanna upp och bara visste. Varför blir det så. Kunde inte han också varna. Vi får nog vara närmare våra barn än vi tror, gå tillbaka till grott-tiden då de sov på våra magar. Gå på den innersta känslan som ligger en så varmt om hjärtat.
Inte stressa, inte springa fram..kan också tänka mig ha en cermoni på nyår. Välkomna det nya året med allt vad det innebär.
Men det är fantastiskt vad livet har att ge. Att vi har så mycket.
Och nu ser även du den starka kärleken man har till sitt/sina barn. Den är så sjukt starkt.
Stor kram, vi måste ses snart.
Tid är en bristvara antingen man har barn eller inte.Tid är dessutom ett mänskligt påfund.Utanför den mänskliga begränsningen finns varken tid eller rum,dåtid eller nutid.Lev igår och imorgon och smärtan blir större.Lev i nuet och andas-allt har en mening.kram Puma
SvaraRadera