Blog från 20:e November 2010
En helt ovanlig Söndag som jag brukar säga. Maya åkte till Neonatal med ambulans till Östra sjukhuset, vi tio timmar senare..den känslan av att få se sin nyfödda dotter var som himmelriket, en ganska speedad Ygor for omkring i rummet, adrenalinet var på topp. Jag låg mest och svamlade och kände inget från magen till tårna. Väl uppe på Östra kunde vi få se henne igen, uppkopplad till max kändes det som. En tid av känslor, utsatthet, förundran och lyckorus samt läkning hade börjat. Historier från alla håll och kanter, vandrande havande kvinnor som vaggdade omkring i de gråvita salarna..allas utsatthet av av att inte vara hemma med sina små mirakel, väntan på att få åka hem. Jag var itudelad och fick sova själv en del dagar, längtan till både Ygor och Maya..bearbetningen och healingen av det som hade hänt. Magen som försvann på tio minuter...snuvad på konfekten..jag älskade min gravida mage, vi som hade skrivit förlossnningsbrev..ilussionernas önskan av en en normal förlossning. Komiskt nog hade vi varit fyra dagar tidigare på Östra för en infoträff om förlossningen...så allt har väl en mening. Denna fantastiska personal som förstår alla vilsna nyblivna föräldrar, som både var förberedda och oföberedda på det öde som väntade dom. Dom blåa rockarna, ljuset, lukten av sjukhus, alla apparater...som pep hela tiden, lycka och sorg om vartannat. Vi var där i fem dagar sedan kunde vi få komma till Mölndlas sjukhus för tillväxt av Maya. Ännu en flytt, ett nytt sjukhus..andas..djupt, gråten som ständigt fanns där, ärret..Jag ser dessa rader som en terapi, ett sätt att bearbeta alla känslor, få luft. Jag tror att det kommer ta sin tid att förstå, anpassa sig, oss till allting, för mig tar det tid. Mölndal var en fin tid, en skola i både förädrarskap och amning, funnit nya vänner som är i samma situation. Samtalen, glädjen, tårarna som kom och gick, allas olika upplevelser, trötta ögon, ömmande bröst, allt som ingår i en ny mammas kropp, pappans lycka och en del frustration över att inte kunna hjälpa alltid. Sammanlänkningen av den nya familjen, de nya rutinerna, tiderna, var tredje timma sondmatning, amma, blöjbyte, lite som att jobba på bandet kan jag tänka mig. Ljudet av förlossningen på våningen ovanför, skriken, tystnaden av den sista krystningen..dags att vakna igen till en ny dag av nya rutiner. Morgonens samtal i våra amningstsolar om sondmatning, kiss och bajs..amningsvikt nakenvikt, gram...önskan om att få åka hem. Vi delade en vecka tillsammans, vi och två andra par. Vänner för livet. Delaktighet och förståelse. Veckan närmade sig sitt slut, vi fick äntligen åka hem, elva dagar senare ,hemsjukvård för Maya. Nu sitter vi här inboade och har det mysigt hemma, landar mjukt och stilla, ute är det kallt och den första snön föll vit på marken. Tacksamheten över livet, vårt lilla mirakel och att allt gick bra. Vår oändliga resa av familj har bara börjat och tjusningen av torka bajs och kiss som bara är gulligt...tack universum för Maya.
Nu så här ett år senare när jag ser henne krypa omkring och ställa sig upp överallt, med sina 8, 5 kg så blir jag varm i hjärtat. Hon är liten men glad och framåt. Lugnet har lagt sig, minnena finns kvar på olika sätt i kropp och själ. I köksskåpet finns minnet kvar av sonden. De sömnlösa nätterna med skrik, utmattningen av koliken, frustrationen, att allt är nomalt som barnmorskan sa. Amnningen som tog tid, gram som räknandes tre gånger i veckan. Nu skojar vi mycket med Maya, mamma och papparollen är mer självklar, Utmaningar varje dag, glädje, irritation, skratt gråt, värmen och kärleken till vår lilla älskling.
tack stora lärare som lär oss tålamod och närvaro, love
