Tacksamhet

Inser nu att mitt bloggande inte är lika frekvent...kan vara att Maya blir större och kräver mer uppmärksamhet och att jag nu är ensam hemma med henne. Det är en sån lärande tid nu med henne, varje dag händer det något nytt i hennes utveckling. Mamma och pappahjärtat blir allt större och mer stolt på något sätt. Titta en liten tand som skymtar..tänk att att en sån liten sak kan vara så stort för en förälder. Skratt, gråt, vardagsbestyr, blöjor, ickeglamour, trötthet och en massa annat som jag kan skriva om. Trots allt heter ju denna blog " Newmomslife". Den startades snart för ett år sen. Mina sömnlösa nätter som varje natt såg likadana ut, kikandet genom fönstret, endast en stackars brevbärare som egentligen bara ville sova..men som varje natt delade ut våra brev. Funderingar över livet, tiden som skulle komma, som mamma. Ja mycket har hänt sen dess. Vilken utveckling för oss som föräldrar och för Maya. Nu inser jag som gräsänka i 3 veckor att man klarar mer än man tror. Allt handlar om inställning, planering och vila. Idag såg jag programmet om cancersjuka barn...mammahjärtat fällde många tårar...när jag inser att det lika gärna kunde varit vårt barn som låg där. Starka själar som visar oss vägen, barn som går först. Jag tänker på den tiden vi hade fått Maya och den tiden som vi var på Neonatal, samhörigheten, ensamheten, känslorna och hoppet att allt skall bli bra. Våra delade tankar med andra föräldrar, våra lika upplevelser. Jag såg föräldrarnas blickar som visade mod men som innerst inne vara så sköra, som man är i en sån situation. Jag har lovat mig själv att se de små sakerna i livet nu, tycker jag blivit bättre på det. I veckan vid det mest trafikerade övergångsstället vid centralen i Göteborg så såg jag en liten duva som åt ris, jag stannade upp...en man från kanske Iran med sin dotter stod där, dom berättade att dom i en vecka hade åkt till samma ställe och matat fågeln...så fint. Jag blev så berörd, mitt i detta stressade samhälle så åker pappan in med sin 11-åriga dotter och matar en duva. Jag kände att det finns hopp för mänskligheten. Seaner i veckan fikade jag med en vän, vi upptäckte ett nytt fik som var som att komma till Provence. I allt detta stora vackra så ser jag en liten mus som springer över marken. Jag blir så glad och att vi såg den. Det lilla i det stora.

Ta vara på på varandra som en vän sa (: