Julefrid här i vårt hus..no stress

Dan före dopparedan...julstämning...hmm...försöker på alla sätt...det måste vara att det lika gärna kunde vara Oktober rent vädermässigt. Men jul är det i alla fall och vi är alla sjuka..snörvel snörvel. Jag har fått ihop ett pepparkakshus..det ser lite halvdant ut men tycker det blev väldigt gulligt trots allt. Jag funderar på detta med julstress, det har blivit ett uttryck. Men visst finns det en viss stress, på många olika sätt. Detta med att allt ska vara så perfekt, alla ska vara tipptopp, jättemycket god mat, man lägger ut jättemycket pengar på mat..skänker även lite pengar till de fattiga..i hopp om att stilla sitt dåliga samvete en gång om året. En sak jag reagerar på är att alla dessa problem, fattigdom existerar ju hela året runt.. men just vid jul då ska plånboken fram. Kanske är det Karl-Bertil Jonsson som har instiftat denna idé från början...jag ville bara ge från de rika till de fattiga..som han sa. Genast sade fadern..har jag närt en kommunist vid min barm..! Jag gillar Karl-Bertil. Precis just nu är jag ensam, Ygor åkte med Maya till min familj som pysslar inför julafton, jag fick lite ensamtid..känner att jag gärna ville vara med med ändå så skönt att få egentid. I morgon är en ny dag, en piggare dag hoppas jag. Jag känner ändå julefrid och ingen stress, det är skönt. På tal om stress som jag började texten med. Jag läste om en bloggerska som försökte "fly" till Thailand i hopp om att slippa sill och tomteluvor..nej nej..svenskarna hade med sig julmat så klart och det är väl bara så, man vill ha men ändå inte..Kanske lite lagom. Vem vet vi kanske firar i Brasilien nästa år. Snart är det ett nytt år, fullt av nya utmaingar, förändringar och positiva saker hoppas vi på. Nytt hem, första handskontrakt, gärna en trea. Nytt kreativt roligt jobb, och en dagisplats...bara tre "små" grundstenar för att man ska må bra i livet.

Nu ska jag sätta på lite skön julmusik och stämma in julen...God jul på er.

Glad Lucia!

Nu äntligen sitter jag i min morgonrock plus en tjock tröja..mys...en glögg och lussekatter...ohh vad jag ändå gillar den här tiden. Att få grotta in sig, pyssla i den mån det går med en ettåring som kräver en viss uppmärksamhet. Jag tycker vi har fått det riktigt julmysigt. Mina ambitioner att fota det som är juligt idag försvann då jag var tvungen att ringa till försäkringskassan och A-kassan...energin och kreativiteten försvinner liksom med dessa samtal. Dom var trots allt positiva. Jakten på dagis fortsätter..herregud vad svårt det ska vara då. Okej mina vänner säger på Brännö får du plats på en gång, eller min familj..i Alingsås där Josefin, där får ni plats med en gång. Ska man kämpa på i motvind eller  bara bryta upp och göra det lättare för sig? Flytta måste vi ju göra tids nog ändå, till ett större boende. Jag tänker på det hela tiden, som en nagel i ögat..Som min bror sa, jo antingen flyttar ni till Rio eller Alingsås, båda har festivaler och familj..haha. Så antingen blir det Karnevalen eller potatisfestivalen..hhmmmm..svårt val..haha. När jag gick med Nettopåsarna i regn och vind så tänkte jag som alla vintrar...Josefine vad gör du här? Det måste finnas en högre mening med detta. Nu är meningen i alla fall att dricka glögg och att fira lucia i morgon. Vi har så klart köpt en pepparkaksklänning till Maya. Får se hur länge hatten är på..kanske tre sekunder. Ett annat helyllesvennsoninköp var en röd Didrikssonoverall till Maya....kändes så vuxet..haha. Jo vi är ju som sagt vuxna och föräldrar, men det kändes så där pretto. Fin varm och regntät är den.

Har lagt in en bild från förra vintern en sån riktig vinter  med snö.

Glad Lucia!

Det blir snart ljust igen....

Jag är verkligen en person som är så väderberoende och ljusberoende som många andra. Kände  att energin inte fanns för att göra några större utsvävande nya projekt. Egentligen borde det vara en ypperlig tid för att vara inomhuskreativ och känna så där..ohh vad härligt det är att se ute mörkret och vara inneilägenhetenpositiv...eller? Jag slog på tv:n i min mörkerkänsla och vips så blev jag lite piggare..en dokumentär om kitesurfing i Tahiti...yes ja tack...söderhavet take me there at once. Varför kan man(jag) aldrig vara nöjd med det som är. Tror att många med mig känner så här nu....okej bara till Mars sen vänder. Vi som har varit i Brasilien två gånger, du borde inte vara onöjd...okej det stämmer men denna perioden är sååååååå lång av mörker, grått och bara rusk. Ingen kan väl gilla läget nu??? Det är nu man skulle åka och komma tillbaka i Mars. Mina gamla vagabondrötter börjar alltid rastlöst leta sig mot varmare breddgrader i November. Vi har varit hemma en månad nu och det känns som ett halvår redan...tiden spelar mig ett spratt tror jag. Maya är för rolig nu, hon är mitt solksen i vardagen, vårt lilla solsken med sina två små tänder i underkäken som fnissar till och visar sig...oiiiiiii.....vad säger kossan..Grrooaoooo..okej, alla djur verkar låta likadant. Tänker att jag borde leka mer med henne, vara mer i hennes höjd, på lekplats..men återigen..ha inte för höga krav. Ingen gillar att stå och frysa i en lerig lekplats och huttra...alla rastlösa trötta, svartklädda föräldrar med sin latte i handen..jodå..det är jätteroligt att stå där..haha. Inne är bra. Då vinden viner och regnet öser ner..som borde ösa ner i torra områden i andra länder. Obalansen som råder i världen. Tänk inte på det nu..ta en god kopp kaffe och en tryffel och tänk inte på fattigdomen, då blir du bara ännu mer frustrerad. Hjärtat knyter sig och vill bara hjälp alla. Kan börja med att rensa ut kläder och ge till de hemlösa. Mammahjärtat som vill hjälpa alla.

Jag hoppas att solen kikar fram snart...annars får det nog bli antingen en restresa eller ljusterapi.

Här är lite bilder, min visionboard...det jag älskar.

Go kväll....

Ett år sedan..

Nu idag har det gått ett år sedan vår lilla underbara Maya kom till världen, denna lilla späda fragila varelse men med en styrka av stål. Just idag då var jag helt omedveten om att jag skulle föda dagen efter som den sjunde November. Totalt avslappanad var jag på besök hos min mor, Ygor var i Göteborg. Efter en stark intution av att något inte stod rätt till åkte vi till Varbergs sjukhus.. På femton minuter hade jag blivit mor...akut kejsarsnitt.

Blog från 20:e November 2010
En helt ovanlig Söndag som jag brukar säga. Maya åkte till Neonatal med ambulans till Östra sjukhuset, vi tio timmar senare..den känslan av att få se sin nyfödda dotter var som himmelriket, en ganska speedad Ygor for omkring i rummet, adrenalinet var på topp. Jag låg mest och svamlade och kände inget från magen till tårna. Väl uppe på Östra kunde vi få se henne igen, uppkopplad till max kändes det som. En tid av känslor, utsatthet, förundran och lyckorus samt läkning hade börjat. Historier från alla håll och kanter, vandrande havande kvinnor som vaggdade omkring i de gråvita salarna..allas utsatthet av av att inte vara hemma med sina små mirakel, väntan på att få åka hem. Jag var itudelad och fick sova själv en del dagar, längtan till både Ygor och Maya..bearbetningen och healingen av det som hade hänt. Magen som försvann på tio minuter...snuvad på konfekten..jag älskade min gravida mage, vi som hade skrivit förlossnningsbrev..ilussionernas önskan av en en normal förlossning. Komiskt nog hade vi varit fyra dagar tidigare på Östra för en infoträff om förlossningen...så allt har väl en mening. Denna fantastiska personal som förstår alla vilsna nyblivna föräldrar, som både var förberedda och oföberedda på det öde som väntade dom. Dom blåa rockarna, ljuset, lukten av sjukhus, alla apparater...som pep hela tiden, lycka och sorg om vartannat. Vi var där i fem dagar sedan kunde vi få komma till Mölndlas sjukhus för tillväxt av Maya. Ännu en flytt, ett nytt sjukhus..andas..djupt, gråten som ständigt fanns där, ärret..Jag ser dessa rader som en terapi, ett sätt att bearbeta alla känslor, få luft. Jag tror att det kommer ta sin tid att förstå, anpassa sig, oss till allting, för mig tar det tid. Mölndal var en fin tid, en skola i både förädrarskap och amning, funnit nya vänner som är i samma situation. Samtalen, glädjen, tårarna som kom och gick, allas olika upplevelser, trötta ögon, ömmande bröst, allt som ingår i en ny mammas kropp, pappans lycka och en del frustration över att inte kunna hjälpa alltid. Sammanlänkningen av den nya familjen, de nya rutinerna, tiderna, var tredje timma sondmatning, amma, blöjbyte, lite som att jobba på bandet kan jag tänka mig. Ljudet av förlossningen på våningen ovanför, skriken, tystnaden av den sista krystningen..dags att vakna igen till en ny dag av nya rutiner. Morgonens samtal i våra amningstsolar om sondmatning, kiss och bajs..amningsvikt nakenvikt, gram...önskan om att få åka hem. Vi delade en vecka tillsammans, vi och två andra par. Vänner för livet. Delaktighet och förståelse. Veckan närmade sig sitt slut, vi fick äntligen åka hem, elva dagar senare ,hemsjukvård för Maya. Nu sitter vi här inboade och har det mysigt hemma, landar mjukt och stilla, ute är det kallt och den första snön föll vit på marken. Tacksamheten över livet, vårt lilla mirakel och att allt gick bra. Vår oändliga resa av familj har bara börjat och tjusningen av torka bajs och kiss som bara är gulligt...tack universum för Maya.

Nu så här ett år senare när jag ser henne krypa omkring och ställa sig upp överallt, med sina 8, 5 kg så blir jag varm i hjärtat. Hon är liten men glad och framåt. Lugnet har lagt sig, minnena finns kvar på olika sätt i kropp och själ. I köksskåpet finns minnet kvar av sonden. De sömnlösa nätterna med skrik, utmattningen av koliken, frustrationen, att allt är nomalt som barnmorskan sa. Amnningen som tog tid, gram som räknandes tre gånger i veckan. Nu skojar vi mycket med Maya, mamma och papparollen är mer självklar, Utmaningar varje dag, glädje, irritation, skratt gråt, värmen och kärleken till vår lilla älskling.

tack stora lärare som lär oss tålamod och närvaro, love

Ashes and snow....en lång vacker meditativ dröm

Letter 68

"A pod of whales was lying like long recycling Buddhas on the sea.
My sister and I put our ears to the bottom of the boat so we could listen to their songs.

We turned to my grandfather and asked, 'What do their songs mean?'

'The whales do not sing because they have an answer,' he said.
'They sing because they have a song.'"  
Jag berördes så djupt igår när jag såg filmen "Ashes and snow" med min vän Bibbie som gav mig den i födelsedagspresent...tack Bibbie för det. Mina ögon öppnades för en värld som jag har inte har haft tid med , som finns där inom mig. Djupet, Poesin, själen, kontakten till det som inte syns. En sekvens speciellt när en kvinna dansar med en örn som flyger rakt emot henne, rätt in i hjärtat kom den, känslan, glädjen, sorgen från inte vet vad, bara en känsla som infann sig just då. Bara att vara i den.

Endless summer...

Ja då har vi nästan varit i Brasilien i fyra veckor, känns ibland som sex månader, härliga rytmiska land. Jag reagerade på när en vän skrev om glögg och pepparkakor..va vaddå, har jag missat något? Jag är nog kvar i den ändlösa sommarens vibbar. Som när man var barn och sommarlovet var sååååå långt och härligt. Brunbränd, myggbiten och barfotafötterna var så där ingångna att skor kändes totalt fel. Nej jag vägrar leta upp min tre år gamla tjocka svarta dunjacka i källaren. Vill inte se...håller för öronen..haha. Hör inget ser inget. Jodå det är sant, vi kommer tillbaka till kylans grepp och vindens piskande vindar..haha här får ni för att ni varit och gottat er alldelses för länge i Brasilien. När vi åkte i slutet av September så var det varmt, fortfarande gröna skogar. Okej hur överlever jag en vinter hemma, jag har funderat. Lösningen är ett årskort på Universeum, fly till djungelns skogar , till havets alla mäktiga djur. Köpa träningskort på ett hyfsat billigt träningscenter. Endorfiner here I come. Fika mycket på trevliga fik. Umgås med vänner och familj. Baka mycket, ja vad mer...visa Maya världen. Pussa min man mycket. Jobb var det också, hitta ett bra jobb, att Maya får komma till ett bra dagis. Dricka choklad utomhus, njuta, vända på gud vad jag är trött mönstret. Allt detta tänkte jag på idag då jag solade utomhus vid poolen, läsandes yourlife, lyssnade på Kutira och Raphael, musik från Hawaii. Kände mig så där lyxigt lätt och mjuk samtidigt. Solen var så där len mot huden, underbar vind. Distans till vardagen hemma är bra, då kan jag träda in lätt igen och förhoppningsvis hitta nya vägar. Är så tacksam över denna energipåfyllande månaden här i Brasilien.

Mot Nordens isande vindar....med lätthet (:

Total lycka och förfäran !

Häromdagen åkte vi förbi ett stort plumeriaträd. Jag kom ihåg husnumret och tänkte hit måste jag bara gå. jag älskar denna lilla blomma som jag för första gången kände lukten på Hawaii. Denna doft är bara så härlig....blomman är dessutom så fin. Så idag den varmaste dagen ever bestämde jag mig för att gå dit till trädet och plocka nåra blommor..kände mig lite som en tjuv..haha. En km tror jag vi gick..haha. Vad gör man inte..Maya var så där lagom road. Jag hittade ganska många blommor som hade fallit ner från trädet utanför huset med tre vakthundar.....alla här har vakthundar. Ett tecken på den värld dom har här, mer våldsamt och alla vill skydda sin hem och familjer. I vilket fall så gick vi tillbaka, glad i hågen och mycket nöjd..haha. YES. Som ett barn på julafton, nu ligger blommorna i en vacker skål. Vi kunde även blivit förgiftade idag..hittade ett par fina större snäckor, där sniglar bor..plockade upp dessa och tog hem dom. Visade dom för Vera, Ygors mamma..hon blev alldeles förskräckt. Oh no...dom är jättegiftiga. Som tur var var dom tomma skalen och torra...annars kanske vi inte hade överlevt. Man ska visste ej ens ta i dom. Så fina som dom var, ville ju bara ta några bilder. Är fortfarande paranoid...om Maya tog i en utav dom. Ja så är det här, man ska inte ta i saker man ej vet något om.

Go kväll, Boa Noite

Frodig vacker grön oas, Buzios i mitt och Birgittes hjärta

Jag önskar att jag kunde se Birgitte Bardot sitta vid strandpromenaden på riktigt, höra om hennes liv, vad var det som gjorde att hon var lika faschinerad av Buzios som jag? Såg en gång en dokumentär om hennes liv, inte visste jag att hon var en riktig djurrättsaktivist till slutet av hennes liv. I vilket fall så finns det en staty av henne som så klart alla vill fotografera och sitta i. Jag känner en enorm lycka och lättnad när jag är där i den lilla hamnstaden /byn med alla kullerstensgator, frodiga gröna vackra träd, palmer, vackra blommor och havet somfinns precis utanför dörren där vi bor. Ljudet av vinden, masterna som gör sig påminda när det blåser mycket. vandrade mycket på morgonen, fångade morgonljuset och de som var uppe i ottan med mig och Maya. Älskar morgonen på det sättet när allt är nyvaket, tyst och alla vardagssysslor som sätts igång. Fiskare som kom tillbaka från nattjobbet ute till havs. Om jag fick välja om vi skulle bo i Brasilien då fick det bli Buzios. Jag köpte mig en stor hatt som fick mig att känna en lite gnutta flärd och en fin klänning för bara åttio kronor. Kikade ut över havet och bara var så glad, såg dock inga valar, delfiner eller sköldpaddor. Lite lätt friskt var det att bada, men det är man vad vid när man är från Sverige. Intressant hur lätt det är att både gilla yachtlivet på en marina och dess lyxkänsla, prata om lätta saker, lika lätt är det att leva down to earth i mindre rika områden eller i naturen som i djungeln och prata om andliga saker och om svårare situationer. Lite som en kamelont, gillar det att det finns så många olika sidor av livet. Önskar att min kära man kunde vara med och dela allt detta, men han är på jobb fortfarande. Maya sover men vet aldrig när hon piper till. Jag passade på att vila en timma, sov faktiskt, förstod igen hur viktigt det är att sova en gång om dagen med småbarn, speciellt om man är ensam med barnet. Nu hjälper ju Ygors familj mig, men detta när man är två som mamma och pappa det är en annan sak. Längtar efter att få sova ut..mmmmmm, eller sova en hel natt som jag inte har gjort på ett år. What a blessing..(:

Varma vindar från Brasilien..

Senor Peregrino

Landat i sambans land, kommit in i deras vardag, tiden, känslan av ro och distans till allting. Konstigt nog får jag mer energi till allt här..eller så är det inte så konstigt, miljön, solen, luften som sprider fukt och en lukt av Brasilien. Huset är stort och luftigt, inte en tvåa med små ytor..det kan vara det (:
Jag hinner skriva nu när Maya sover, tänka och vara en gnutta kreativ. Jag köpte en fin bok innan vi flög hit. Senor Peregrino...reste genast till Mexiko, chillins land, Frida Khalo. Detta är en jättefin om passion, om att att aldrig ge upp, och tron på mirakel som dom beskriver den. Man känner dofterna av Mexiko, empatin för den lilla flickan som evigt kämpar för att komma loss ur en befläckad tillvaro av skam. Ohh jag älskar när jag hittar såna här böcker, när man bara vill läsa och läsa, nu är jag lite praktisk och läser little by little då jag bara tog med en bok hit. Har även Yourlifes nya nummer och DV så det ska nog gå bra ändå. Lovar att återkomma med lite bilder på bloggen.


beijos (:

I made it..i morgon kommer Ygor hem!!!

Skyndar mig att skriva då jag vet att vilken sekund som helst får jag avbryta och kommer kanske inte ens ihåg att jag började skriva på min blogg..hihi. En typisk vardag för en småbarnsförälder..minnet blir väldigt kort. Lite som hur barn är, 3-sekunders intresset. Men för min del handlar det om att jag inte kommer ihåg, intresset finns ju så klart. Underbart solig höstlik dag, fick en sån där känsla och lukt av Himalaya när jag gick ut i förmiddags för att träffa min vän Andrea hennes dotter Anja och lilla Emmy. Fattades bara att en munk skulle vandra förbi och höra dom recitera i templet..Superskön lunch på lagerhuset, kändes lite kontinentalt, vi var dom enda med barn. Men barnstol det hade dom. Sen blev det lekplats..så klart. Jag började skriva på min blogg för ca 5 dagar sedan..men insåg hur negativt det hade blivit så..mörka Måndagen..trött..trött och alldeles trött..på att vara själv och att jag inte hade något tålamod. Maya sov dåligt och jag ville bara SOVA...så jag förstod Mia ur hennes show när hon "bara skulle skaka barnet lite"..sov..för h...sov. Jag skakade aldrig Maya, istället slängde jag en stor grön kudde igolvet, kändes genast bättre..haha. Så där ja typ. Jo denna månaden har trots allt utan min amor som jag säger gått bra. Det var ju den mörka Måndagen då som falerade...känner mig lite stolt att jag har klarat av det..haha. En medalj, en guldstjärna hos tandläkaren. Sen finns det ju faktiskt dom föräldrar som på riktigt är ensamma..de som blivit lämnade..eller separerat. Jag vill aldrig det. Både för att jag älskar Ygor och för att jag själv är skilmässobarn tror jag. Nu tror jag att jag ska avsluta bloggandet för denna gång. Tack alla ni som hjälpt mig i mindre positiva stunder i form av prat...Kim för att du kom när jag behövde det..betyder mycket.

Sol till er alla och höstkrisp.

Vardag och en uns glamor då och då

Ska vi byta grejer..ska vi byta grejer med varann..ja det är min vardag..haha, barnvisor och vardagsglamour. Börjar inse nu hur det kan upplevas att vara ensamstående. Jag vill ge alla ensamstående föräldrar en eloge, vilker jobb ni vi gör. Nu är jag inte det, bara ensam i nästan en månad med Maya. Tycker det går bra men längtar efter avlastning av min man, att få sova...Nu sitter hon bredvid mig och bonkar på dator...måste hända något hela tiden. Vila..va vad är det. Snart tio månader och väldigt energisk, nyfiken så klart och ett humör som heter duga. Nu är tiden över vid datorn..haha..ut med allvädersstövlar på lekplatser och leka, eller titta på hundar helst, det är roligast. Jag har fortfarande lite stadskläder, har inte riktigt skaffat Didrickssons regnset, utan är nog mer en sån där skönaklädermamma. Som får en att känna en uns glamour. Nu är Maya riktigt uttråkad, nu bonkar hon med marakkasen på en pajform, underbart ljud. Okej får bli en kort blog. Idag var Katta här en vän från Brännö, mysigt, skönt att hon också var lite trött och ville vila. En sak om dagen är bra, rutin är riktigt bra, allt för en hemtrevnad och fungerande vardag. Vinden viner och hösten gör sig påmind, tre veckor kvar till vi ska till Brasilien. Köpte en ny bikini för 100 kr..kändes lite bissart men bra. Brasilien är min morot..(:

ja nu måste jag underhålla lillan...hej hej.

Tacksamhet

Inser nu att mitt bloggande inte är lika frekvent...kan vara att Maya blir större och kräver mer uppmärksamhet och att jag nu är ensam hemma med henne. Det är en sån lärande tid nu med henne, varje dag händer det något nytt i hennes utveckling. Mamma och pappahjärtat blir allt större och mer stolt på något sätt. Titta en liten tand som skymtar..tänk att att en sån liten sak kan vara så stort för en förälder. Skratt, gråt, vardagsbestyr, blöjor, ickeglamour, trötthet och en massa annat som jag kan skriva om. Trots allt heter ju denna blog " Newmomslife". Den startades snart för ett år sen. Mina sömnlösa nätter som varje natt såg likadana ut, kikandet genom fönstret, endast en stackars brevbärare som egentligen bara ville sova..men som varje natt delade ut våra brev. Funderingar över livet, tiden som skulle komma, som mamma. Ja mycket har hänt sen dess. Vilken utveckling för oss som föräldrar och för Maya. Nu inser jag som gräsänka i 3 veckor att man klarar mer än man tror. Allt handlar om inställning, planering och vila. Idag såg jag programmet om cancersjuka barn...mammahjärtat fällde många tårar...när jag inser att det lika gärna kunde varit vårt barn som låg där. Starka själar som visar oss vägen, barn som går först. Jag tänker på den tiden vi hade fått Maya och den tiden som vi var på Neonatal, samhörigheten, ensamheten, känslorna och hoppet att allt skall bli bra. Våra delade tankar med andra föräldrar, våra lika upplevelser. Jag såg föräldrarnas blickar som visade mod men som innerst inne vara så sköra, som man är i en sån situation. Jag har lovat mig själv att se de små sakerna i livet nu, tycker jag blivit bättre på det. I veckan vid det mest trafikerade övergångsstället vid centralen i Göteborg så såg jag en liten duva som åt ris, jag stannade upp...en man från kanske Iran med sin dotter stod där, dom berättade att dom i en vecka hade åkt till samma ställe och matat fågeln...så fint. Jag blev så berörd, mitt i detta stressade samhälle så åker pappan in med sin 11-åriga dotter och matar en duva. Jag kände att det finns hopp för mänskligheten. Seaner i veckan fikade jag med en vän, vi upptäckte ett nytt fik som var som att komma till Provence. I allt detta stora vackra så ser jag en liten mus som springer över marken. Jag blir så glad och att vi såg den. Det lilla i det stora.

Ta vara på på varandra som en vän sa (:

Loppissjälens julafton

Nu idag var vi på en loppmarknad på Heden, stor som en fotbollsplan...gud jag kan lätt hitta en massa saker. Vi hittade faktiskt bara sånt som vi behövde till Maya..förutom de tre underbara kopparna...som jag bara var tvungen att köpa. Tre st för tjugo kronor. Jag tror nog att det nästan är det roligaste som finns att hitta bra saker för en billig peng. Dessutom finner man alltid lite vintagevibbar över dom med. Här är lite utav det vi köpte idag. Maya hänge med i babybjörnen, sa inte ett ljud, kvittrade till när en hund gick förbi...händerna på henne snurrar runt...oiiii..oiiii låter hon. Jag tänker att vissa som ej har barn tycker sånt här är så fånigt att läsa..men det blir så här för nästan alla som får barn. Man blir liksom lite uppslukad och gläds åt det lilla i vardagen. Nu när Maya sover sitt eftermiddagssov efter en bajs som heter duga..upptillryggenbajs som jag vaknade upp till. Yrvaken satte jag på barnautopiloten, bara att byta. Ygor var lika trött han. Utanför ljuder lätet av klingande ölpåsar och folk som är klädda lite likadant, hipsters så det förslår. Way Out West överallt. En tanke på den tiden då jag själv åkte på festival. Sen behöver man inte vara 25 år för att gå på festival men medelåldern är det tror jag, på denna festivalen i alla fall. Musik är ju kul, det handlar väl om fas i livet och musikintresse. Vad är en musikfestival med artister som Prince när man kan sitta i soffan och kolla på " Mitt Afrika"..haha. Skojar lite förstås. Fast filmen är ju bra! Nu dricker jag nöjt ur min vackra gamla kopp...koppfetischist som jag är. Just idag är jag så nöjd att bo här i mitt i haga, känna stadssorlet, sommarljuden, värmen som kom tillbaka och kika på alla olika sorters människor som går här utanför.

Sommaren i mitt hjärta

Sköna sommar, alla ljuvliga ljumma kvällar, enkelheten i att sitta ute och äta. Njuta, dricka vin, lukten av blommor, folksorl på alla håll och kanter. Känna doften av havet, sanden under tårna, ljumma klippor. Nu hade vi återigen en underbar vistelse på vårt somriga sköna Rossö. Familjen samlas, känslor hit och dit, tankar, allas olika faser, goda middagar, skratt gråt och goda kakor...som jag bara älskar att baka. Livsnjutare som jag är. Som min pappa sa, Jo du Josefine du skulle ha ett jobb som delfinvakt på någon vacker ö med sol och värme..hmm inte ett så dumt förslag..haha. Just för att jag egentligen innerst inne bara vill allt det där som bidrar till att alla sinnen är på topp. Helgens absolut bästa var nog det första badet vid långebrygga, + 23 grader varmt och bastun så klart. Lukten av vedeldad bastu, björkriset som användes, det kalla badet mellan varven. Sen hann vi med en första båttur bara jag Ygor och Maya inne i rossös lilla fjord. Vackert.

Känner mig så glad för min familj och för att ha så mycket roliga saker att hitta på under min mammaledighet.


Viva o verão

Sunday lovely sunday

Det är Söndag morgon och jag fick en känsla av glädje igen..då Maya vaknade glad och Ygor upptäckte att Maya hade bajsat, lustigt hur en bebis kan vara så glad över att ha bajsat..haha. Fortfarande i morgonrock och alla barnleksaker bara dräller överallt, Tv 4:s morgonprogram står i bakgrunden och jag känner en sån skön känsla av ro i kroppen. Trots att det är sommar och man "borde" vara vid havet då vi har en sommar på ca tre månader. Det jag har upptäckt är att det inte är helt lätt att bara dra iväg med en bebis till havet och sola och bada. Så mycket saker att ta med...att tänka på..vara två då jag ska bada. Ja det krävs lite planering och så har jag en man som är ganska trött på hav och bad..haha om det inte är västindien förstås. Ja här nöjer man sig med sisjön + 21 grader och en massa barnfamiljer. Igår åkte jag och min bror plus familj dit och gud så skönt det var att hoppa i. Jag längtar till enkelheten att bara få bada en massa gånger om dagen. Jaja..den tiden kommer nog igen. Fick även en sån längtan till att snorkla, äventyret, valar delfiner... Nu skall jag snart tänka ut hur dagen ska se ut, hur att ta vara på den. Inte längta så mycket, vara i nuet och njuta. Life is Gooooooood!

Sköna sommar...mot sydliga breddgrader.

Sitter nu uppkrupen i soffan med min käresta, fläkten blåser på och jag njuter av den stilla stund som uppkommer nästan enbart på kvällen. Det är då jag hinner reflektera och skriva mail. Jag har packat tänkte säga ryggsäcken..men om det bara var det, nuförtiden med en liten bebis så inser jag hur mycket saker som måste med. Jag som ej har bil åker mycket tåg, vilket i och för sig är både skönt lugnt och miljövänligt..men visst önskar jag att vi hade en bil. Körkort med..haha. Varför jag skriver om allt det här är att jag och Maya ska till Skåne, Lomma och Österlen, kanske en sväng till Köpenhamn när Ygor kommer ner. Jag har inte skrivit på länge, det händer nog för mycket, sommaren är så där en ca tre månader, toppen av sommaren är ju nu i Juli. Det är då som allt ska hända, är det inte Gothia Cup så är det något annat, inte negativt utan det är ju så. Vår sommar är ju så kort och intensiv. Redan nu var det REA på sommarkläderna...hjälp..snart kommer hösten tänker alla. Hösten är fin, älskar att få ta på mig mina stallskor..mina fina snörskor och höga Odd Molly strumpor till. Sen får det gärna bli April och vår! Men det är ju inte så. Sommaren hitills har varit skön och social, Rossö var underbart, intensivt , arbetsamt på ett positivt sätt i form av en bastu som nu finns där. Dock bara ett bad...jag kom liksom aldrig iväg. Ygor har och arbetar hela sommaren, så vi får väl åka dit igen snart då han är mer ledig. Mitt i allt detta resande och flängande så läste jag om bombattacken i Norge, tankarna och livet stannar upp då, reflektion och betänksamhet. Så nära..ibland önskar jag att vår värld såg annorlunda ut. Att de barn som föds nu fick en mer fredlig jord att vandra på. Det kommer alltid att ske sorgliga saker, helt plötsligt stannar tillvaron upp, tror vi ska ta tillvara mer på de vi har omkring oss. Våra nära och kära alltså, vårt liv. Lyssnade på ett fint P1 sommarpratarna program för två dagar sedan, om en kvinna som förlorat sin man i sjukdom, jag låg och tittade upp på ett träd som svajade, lyssnade noga och insåg hur skört allt är. Nu skriver jag om sköna skåne nästa gång.

Bilden är från Österlen.

En god morgon

Klockan 07:00 var jag uppe och bakade scones, monterade upp mitt nya kakfat som jag fick av min kära mor. Maya satt så lugnt och fint på golvet. Just då i den stunden känns allt som en mycket god morgon. Solen skiner och hade vi bott vid havet så hade vi nog tagit ett morgonbad..eller jag åtminstonde jag..haha. Jag tänker mycket på boende nu, hur vill vi bo, hur vill vi att Maya ska växa upp. Jaja den dagen kommer då vi vet, nu får vi njuta av det som är.

Rosor och åter rosor

Vi tog oss till trädgårdsföreningen och var mitt i rosmekkat, allas rosälskande mekka. Jag gick lös med kameran så klart. Jag tror nog att det är min favoritblomma, så många olika sorter och doftar så gott. Ibland tror jag att jag är född några si sådär 100 år för sent. Den romantiker som bor inom mig får blomma ut när jag är i såna här miljöer. Gammaldags, lite old style. En dag vill jag ha ett hus, eller som man ska säga om man vill drömma in något, vad kul det ska bli när vi bor i ett vackert hus med mycket ljus, och en massa rosor omkring i trädgården, plus stockrosor. Tiden på österlen stillade mitt rosbegär, vi har faktiskt några här med på vår gård. Jag tror att alla någonstans inombords vill bo i naturen, naturlig miljö. När jag var på Brännö hos min vän Andrea och familj då kände jag stillheten igen, tystnaden, att få sitta i en hammock och bara vara. Dricka en kopp kaffe och höra ljudet av vinden, fåglarna och uppleva lugnet. Träden som svajade. Jag bodde ju faktiskt så i fyra år. Längtar tillbaka till naturen. Det är bra att känna efter, ta sig tid att inse vad det är man vill.

Nu skall jag ta mig tid till min kära familj (:

Ö-liv och livet i stort

Jag har alltid dragits till öar, det har även varit naturligt sedan barnsben att vara på en ö. Vi har växt upp med Rossö, gamla faster Evas hus som då var gult, nu är det rött. Jag minns min tid på Brännö, kändes så speciellt och som i en annan värld. En gång stannade jag en hel månad på Brännö och hade ingen som helst längtan till staden. Jag tror att alla som bor på en ö har en slags eremitkänsla, havet runt om en, det karga det frodiga, alla årstiderna som är så närvarande. Var tid har sin charm, då behövde jag nog en tid av reflektion, ett mer alternativt sätt att leva, känna utmaningen att bo ute till havs. Jag kan ofta sakna lukten av havet, vinden, horisonten. Lätheten att ta ett dopp i havet. Däremot saknar jag inte spårvagnen för fem öre...det var liksom det som övervägde att flytta till fastlandet igen. Nu häromdagen så var jag Maya och Kim på Björkö i Norra skärgården. En ny vy, nya vindar, nya människor. Jag strosade omkring själv ett tag då Kim var på behandling, satte mig på cafét och mötte givetvis Storfiskarn Sune som berättade om gamla tider och nutidens fiske som är kontrollerat, så var det inte förr. Han såg sådär vindbiten ut, berättade om generationernas förfall, att allt var bättre förr. Efter en stund kommer öns original som Sune sa, dom kan du filma tyckte han. Det roliga var att jag tänkte på dokumentation det första jag gjorde vid deras närvaro. Det är bra att det finns en plats för alla människor, att alla kan få vara olika. Samtalet kretsade kring gräsklippare och andra tekniska detaljer..en skön dialog uppstod med en skön dialekt. Jag satt och iaktog dom och tänkte att här får dom vara precis som dom är, i stan pratar man om andra saker, på ett annat sätt. Vi åkte en timma från stan och fick en härlig stund med människor som man antagligen aldrig skulle mött annars, aldrig sett i staden av myller. Jag tycker så mycket om när såna här stunder uppstår. Tog även mitt första dopp i havet, vinden var ganska stark, kände lukten av tång. Kände mig levande.

Saker som förgyller vardagen..då det regnar..och regnar

Världens längsta dag, Söndag. Det känns så idag i alla fall. Det kryper i kroppen, vill ut, vill ha sol vill bada, tillgänglighet till havet, snabbt och lätt. Vart är den varma sommaren? Jag köpte till och med en vår/höst jacka alá marin style fast lång. Då kändes det helt plötsligt som det var på väg att bli höst. Nu till veckan åker vi upp till Rossö, ska bli skönt. Mjölktåget till Överby, 2 1/2 timma att hitta på något med Maya. Där uppe får jag alltid en sommarkänsla trots vädret, sommarlukt, sommarblommor..ja allt som man vill ha som gör att känslan infinner sig. Det enda som får mig att känna den där känslan är alla måsar som skriker. Tittar jag ut genom fönstret så blir jag alldels deppig, folk i mörka kläder..paraply och regn. Jag blir oerhört påverkad av vädret och kan bli så rastlös av att vara inne..jag förstår alla mamma och pappalediga som trots skurar drar ut sina stackars barn, instängda under ett plastskynke, endast deras små ögon kikar fram. Jodo ut ska man. Har också observerat och förstått en sak, att  som småbarnsförälder prata i telefon när man är ute och går  med barnet i vagnen, då ringer alla samtal. Först tänkte jag, nämen gud varför ska dom ringa när dom är med sitt barn..hmm..jo för att det är den enda tiden du som förälder kan koncentrera dig på ett samtal, till och med komma ihåg vad du sa...haha.

Ananaskakan blev väldigt god, superlätt att baka. Endast en sockerkakssmet och i med all ananas, vips så är den klar. Hmm..nudå vad skall jag göra nu, Maya har somnat, det är totaltyst i vårt hem för en gång skull. Kanske inte göra något alls, det är en utmaning det med.