Väl ute ur känsloorkanens öga och nybliven förälder

Jag tror att man måste uppleva att bli förälder för att kunna förstå känslan av storheten och omvälvningen av  förändringen i livet, att ett nytt mirakel är fött. Det har nu gått två veckor sen Maya kom till världen, en gråmulen förmiddag klockan 11:34 den sjunde November på Varbergs sjukhus. Det gick snabbt och det var bara att surrender, ge sig hän åt de medicinska och den professionella personal som fanns där. Från att ha trott att jag bara skulle göra ett CTG test så ca 15 minuter senare är man förälder till en liten..mycket liten dotter på ca två kilo. Det var min största farhåga, att gå igenom ett akut kejsarsnitt, att vara vaken under en operation. Men med min mors hjälp så kunde jag slappna av, Ygor var kvar i Göteborg..jag skulle ju bara hälsa på min mamma och syskon. Han fick i ilfart skjutsas ner till sjukhuset. Väl klar med operationen och Maya som var ganska så låg i sitt socker och icke tillräckligt med näring möttes han av en ganska så hög Josefine..cetogan..tio gånger starkare än morfin och en liten dotter. En helt ovanlig Söndag som jag brukar säga. Maya åkte till Neonatal med ambulans till Östra sjukhuset, vi tio timmar senare..den känslan av att få se sin nyfödda dotter var som himmelriket, en ganska speedad Ygor for omkring i rummet, adrenalinet var på topp. Jag låg mest och svamlade och kände inget från magen till tårna. Väl uppe på Östra kunde vi få se henne igen, uppkopplad till max kändes det som. En tid av känslor, utsatthet, förundran och lyckorus samt läkning hade börjat. Historier från alla håll och kanter, vandrande havande kvinnor som vaggdade omkring i de gråvita salarna..allas utsatthet av av att inte vara hemma med sina små mirakel, väntan på att få åka hem.  Jag var itudelad och fick sova själv en del dagar, längtan till både Ygor och Maya..bearbetningen och healingen av det som hade hänt. Magen som försvann på tio minuter...snuvad på konfekten..jag älskade min gravida mage, vi som hade skrivit förlossnningsbrev..ilussionernas önskan av en en normal förlossning. Komiskt nog hade vi varit fyra dagar tidigare på Östra för en infoträff om förlossningen...så allt har väl en mening. Denna fantastiska personal som förstår alla vilsna nyblivna föräldrar, som både var förberedda och oföberedda på det öde som väntade dom. Dom blåa rockarna, ljuset, lukten av sjukhus, alla apparater...som pep hela tiden, lycka och sorg om vartannat. Vi var där i fem dagar sedan kunde vi få komma till Mölndlas sjukhus för tillväxt av Maya. Ännu en flytt, ett nytt sjukhus..andas..djupt, gråten som ständigt fanns där, ärret..Jag ser dessa rader som en terapi, ett sätt att bearbeta alla känslor, få luft. Jag tror att det kommer ta sin tid att förstå, anpassa sig, oss till allting, för mig tar det tid. Mölndal var en fin tid, en skola i både förädrarskap och amning, funnit nya vänner som är i samma situation. Samtalen, glädjen, tårarna som kom och gick, allas olika upplevelser, trötta ögon, ömmande bröst, allt som ingår i en ny mammas kropp, pappans lycka och en del frustration över att inte kunna hjälpa alltid. Sammanlänkningen av den nya familjen, de nya rutinerna, tiderna, var tredje timma sondmatning, amma, blöjbyte, lite som att jobba på bandet kan jag tänka mig. Ljudet av förlossningen på våningen ovanför, skriken, tystnaden av den sista krystningen..dags att vakna igen till en ny dag av nya rutiner. Morgonens samtal i våra amningstsolar om sondmatning, kiss och bajs..amningsvikt nakenvikt, gram...önskan om att få åka hem. Vi delade en vecka tillsammans, vi och två andra par. Vänner för livet. Delaktighet och förståelse. Veckan närmade sig sitt slut, vi fick äntligen åka hem, elva dagar senare ,hemsjukvård för Maya. Nu sitter vi här inboade och har det mysigt hemma, landar mjukt och stilla, ute är det kallt och den första snön föll vit på marken. Tacksamheten över livet, vårt lilla mirakel och att allt gick bra.  Vår oändliga resa av familj har bara börjat och tjusningen av torka bajs och kiss som bara är gulligt...tack universum för Maya.