Första adventsmyyyys och en liten Maya på bröstet

Glad första advent

Så var det första advent och snön ligger vit på backen, vad mer kan man begära. Min känsla av att skapa  jul och mysstämning..oj hur skall detta gå till då vi är nyblivna föräldrar och Maya som är som en uggla, vaken mest på nätterna och sover på dagen..haha..säger jag nu men inte klockan fyra på natten då reptilhjärnan spelar ett spratt...sova äta sova..väck inte en björn som sover. Vi ser ut som ugglor..jag och Ygor, lite grå med stora ögon..ibland tänker jag när är nästa natt som vi får sova en hel natt..Ygor sa genast jo när Maya sover över hos en kompis..oj så lång tid. Tror nog mer på en pappa och Anne-mor terapi sova över natten och vips så har Maya sovit en hel natt. Jag har satt ihop min farmors gamla julspel som jag fick ärva, använder den med största försiktighet och skickar en tanke till både henne och farfar. Generationer, arv och att ta vara på varje dag, tacksamheten. Jag hade gärna velat visa Maya för henne, vi hade allt en speciell kontakt jag och farmor. Hon nöp mig alltid mjukt i kinden och sa nu är vi snart lika långa..fastän hon krympte..det var gulligt, hon hade skulios. Hon bakade alltid ett speciellt bröd som ingen annan kunde göra, lagade grönsakssoppa..för det var hennes värld av vegetarisk mat. Tänk vad lukter färger miljöer och minnen är betydelsefulla trots allt. Nu snusar jag på Mayas huvud som ligger som en liten korv eller en kyckling inboad i en tubtop, dom mår visst bäst då, få vara nära, känna värmen. Nu är hon tre veckor idag (:

Snart "normalfödd" eller vad man ska säga. 2300 gram har hon nått upp till. Rutinerna har fallit på plats, tålamodet...nästan likaså..övning ger färdighet säger man ju. Nu ska vi sätta upp julpysslet,det lilla vi har, men det blir nog mysigt ändå. Inget julbak...kanske blir det senare, prio ett dammsuga och sova.

Jag önskar eder alla en fröjdefull första advent...(

Väl ute ur känsloorkanens öga och nybliven förälder

Jag tror att man måste uppleva att bli förälder för att kunna förstå känslan av storheten och omvälvningen av  förändringen i livet, att ett nytt mirakel är fött. Det har nu gått två veckor sen Maya kom till världen, en gråmulen förmiddag klockan 11:34 den sjunde November på Varbergs sjukhus. Det gick snabbt och det var bara att surrender, ge sig hän åt de medicinska och den professionella personal som fanns där. Från att ha trott att jag bara skulle göra ett CTG test så ca 15 minuter senare är man förälder till en liten..mycket liten dotter på ca två kilo. Det var min största farhåga, att gå igenom ett akut kejsarsnitt, att vara vaken under en operation. Men med min mors hjälp så kunde jag slappna av, Ygor var kvar i Göteborg..jag skulle ju bara hälsa på min mamma och syskon. Han fick i ilfart skjutsas ner till sjukhuset. Väl klar med operationen och Maya som var ganska så låg i sitt socker och icke tillräckligt med näring möttes han av en ganska så hög Josefine..cetogan..tio gånger starkare än morfin och en liten dotter. En helt ovanlig Söndag som jag brukar säga. Maya åkte till Neonatal med ambulans till Östra sjukhuset, vi tio timmar senare..den känslan av att få se sin nyfödda dotter var som himmelriket, en ganska speedad Ygor for omkring i rummet, adrenalinet var på topp. Jag låg mest och svamlade och kände inget från magen till tårna. Väl uppe på Östra kunde vi få se henne igen, uppkopplad till max kändes det som. En tid av känslor, utsatthet, förundran och lyckorus samt läkning hade börjat. Historier från alla håll och kanter, vandrande havande kvinnor som vaggdade omkring i de gråvita salarna..allas utsatthet av av att inte vara hemma med sina små mirakel, väntan på att få åka hem.  Jag var itudelad och fick sova själv en del dagar, längtan till både Ygor och Maya..bearbetningen och healingen av det som hade hänt. Magen som försvann på tio minuter...snuvad på konfekten..jag älskade min gravida mage, vi som hade skrivit förlossnningsbrev..ilussionernas önskan av en en normal förlossning. Komiskt nog hade vi varit fyra dagar tidigare på Östra för en infoträff om förlossningen...så allt har väl en mening. Denna fantastiska personal som förstår alla vilsna nyblivna föräldrar, som både var förberedda och oföberedda på det öde som väntade dom. Dom blåa rockarna, ljuset, lukten av sjukhus, alla apparater...som pep hela tiden, lycka och sorg om vartannat. Vi var där i fem dagar sedan kunde vi få komma till Mölndlas sjukhus för tillväxt av Maya. Ännu en flytt, ett nytt sjukhus..andas..djupt, gråten som ständigt fanns där, ärret..Jag ser dessa rader som en terapi, ett sätt att bearbeta alla känslor, få luft. Jag tror att det kommer ta sin tid att förstå, anpassa sig, oss till allting, för mig tar det tid. Mölndal var en fin tid, en skola i både förädrarskap och amning, funnit nya vänner som är i samma situation. Samtalen, glädjen, tårarna som kom och gick, allas olika upplevelser, trötta ögon, ömmande bröst, allt som ingår i en ny mammas kropp, pappans lycka och en del frustration över att inte kunna hjälpa alltid. Sammanlänkningen av den nya familjen, de nya rutinerna, tiderna, var tredje timma sondmatning, amma, blöjbyte, lite som att jobba på bandet kan jag tänka mig. Ljudet av förlossningen på våningen ovanför, skriken, tystnaden av den sista krystningen..dags att vakna igen till en ny dag av nya rutiner. Morgonens samtal i våra amningstsolar om sondmatning, kiss och bajs..amningsvikt nakenvikt, gram...önskan om att få åka hem. Vi delade en vecka tillsammans, vi och två andra par. Vänner för livet. Delaktighet och förståelse. Veckan närmade sig sitt slut, vi fick äntligen åka hem, elva dagar senare ,hemsjukvård för Maya. Nu sitter vi här inboade och har det mysigt hemma, landar mjukt och stilla, ute är det kallt och den första snön föll vit på marken. Tacksamheten över livet, vårt lilla mirakel och att allt gick bra.  Vår oändliga resa av familj har bara börjat och tjusningen av torka bajs och kiss som bara är gulligt...tack universum för Maya.

Allt från Galapagos fax till östra sjukhusets katakomber

Ja då var klockan sex på morgonen och jag känner mig helt nöjd, tankar och funderingar måste ner på pränt.
Ett litet smajl så här på morgonkvisten är inte dumt. Jag trodde nog aldrig att jag hade så mycket att få ner på papper, eller rättare sagt i ettor och nollor..dagens sätt att föra ut information på. Genast kom jag att tänka på att när jag gick i nian så hade vi elektronisk skrivmaskin..way back..känns det som. Berättar jag det idag för någon väns lite äldre barn så tittar dom lite undrande..va? Eller när jag och min syster Johanna var och reste, iförda flip flop bikini och en sarong gled vi in på banken på Galapagos..finns det något fax till oss? Glädjen var enorm när vi såg dessa meterlånga för det var det ibland, meterlånga fax från mamma och pappa. Lyckan gick inte att beskriva. Jag hittade dom för ett halvår sedan, men all text var borta, ett minne blott. Hur kom jag in på det här..nostalgi antagligen. Jag hade ju tänkt att skriva om gårdagens bravader..som egentligen inte är bravader, "ett litet steg för människan, ett stort steg för mänskligheten" känns det för mig i all fall. Vi tog oss till en informationsträff på Östra sjukhuset, vandrande längs katakomber och korridorer.Ygor vi har nog gått fel..tre minuter i fem, vi lyckades hitta en sköterska...vart är vi? Helt fel visade det sig. Väl framme kom vi in för sent och fick ganska matnyttig information om lite allt möjligt. En skön lite komisk barnmorska pratade om det mesta, alla hade frågor om något. En skön line var - Vad tycker ni är bäst?..ska kvinnan eller mannen ringa när det är dags? Det var en man som frågade..alla små skrattade lite, tyckte lite synd om honom då i den stunden. Alla frågor är bra. Att vara i nästan v 35 kan kännas som Armstrong beskrev,  för mig att ta sig sig från A till B i vissa lägen. Ja nu är det gjort i alla fall, ett moment mindre. Det är ju frivilligt trots allt (:
Jag har nog aldrig kännt mig så otymplig i hela mitt liv som nu, att ta sig upp från soffan kan vara ett Åhhhhhh heeeej. Lite som min farfar när han skulle resa sig, han tog liksom sats och hade en liten startsträcka på några meter, det slutade oftast bra. För mig går det också bra, bara lite kraft som behövs och en man som är förstående och som gärna hjälper till och det har jag. Måste vara intressant för mannen att se sin kvinna förändras totalt under dessa nio månader, humöret som är som en drake, fräääs gråt och skratt.  Om nu drakar gråter och skrattar dvs..fräser gjorde dom nog i alla fall. Kroppen som totalförändras. Symptomen behåller jag för mig själv..haha. För allas intresse så ska vi tvätta idag..haha..få besök av Andrea och hennes barn, vi ska ta hand om dom i några timmar,barnen alltså hihi..Alltid härligt med besök av mina gamla ö-vänner, det händer ganska sällan, men det är inte det som räknas, tiden av kavalité  då vi ses är det som räknas. Jag vet själv hur det var när jag bodde på Brännö, minuterna var planerade in i det minsta detalj..en gång var jag kvar en hel månad utan att åka till stan. Då var jag en riktig ö-bo tyckte jag, lite sport liksom. Femman nordstan var helvetet..nu är det helt okej, kan lätt vandra genom nordstan och andas lätt. Håller mig till en sida fortfarande men kan ändå njuta av titta i affärer. Hoppas på att besöka Bibbie, också en ö-vän som arbetar på regnbågen. Tidsoptimist javisst (:
Insåg att detta inlägget blev långt och rätt från hjärtat, blir liksom bäst då.

Längtar efter dagens första pepparkaka med ost och smör, det är jättegott för er som inte har provat det. Det är ju jul trots allt snart..här i haga är julkänslan redan på en hög nivå, allt gott till er.

The last airbender och att hålla sitt fokus

Så har man sett " The last airbender" en fantastiskt fin film att kunna samverka med jordens element, att hålla balansen i världen. En mycket ung mans öde som ställs på spel då han får prövningar för att bemästra de olika elementen. Jag fullkomligt sögs in i energin av alla dimensioner, 3D, sagan, magin och ord som norra vattenrikets andar...månanden som syrdes av det södra vattenriket, vars styrka var en ung kvinna, prinsessan som höll energin uppe med hjälp av månanden. Detta låter hur flummigt som helst, men ser man filmen så är det hur naturligt som helst, och har man dessutom lite dragning och kunskap om elementen som jord, luft, vatten, och elden, andevärlden så förstår man precis vad dom pratar om. Jag kände en tår falla ner för kinden då avataren, den unge mannen pratade om balansen i världen och då hans folk hade besegrats av eldnationen...kan vara extra hormoner som flödar men det gick liksom långt in i min själ, kanske ett oförglömligt minne någonstans eller en påminnelse av vår tids värld. Hur obalanserad den är och alla krig som pågår. Jag tänkte att det fokus dom hade som kunde styra elementen kunde jag avända som mitt fokus i min förlossning, då skulle det bara säga svisch som min barnmorska sa när barnet kommer ut genom förlossningskanalen, man kan ju alltid hoppas att det blir så. Intentionen finns där att använda det fokuset och den kraften. Tankarna går till förlossning som snart komma skall, kan egentligen ske när som helst. Barnet är färdigutvecklat och göttar sig bara nu inför den dagen som hon behagar komma ut. I morgon har jag bestämt mig för att  vi ska se en profylaxfilm, skriva det där berömda fölossningsbrevet som visst är bra att ha med. Förberedelser till max, man kan ju alltid försöka, ett sätt att hålla sitt fokus. Jag blir så glad att såna här filmer skapas, att det finns plats för magin och fantasin, speciellt i dessa ganska dystra mörka tider som kryper sig inpå huden. November, månaden som gud glömde känns det som, man inväntar bara julens pyssel och NK:s julskyltning, ett sätt att fly det lilla grå, tristessens tid och vetskapen om att mörkret kommer stanna här nu för ett tag..tills mars i alla fall. Tänd mer ljus, se mer bra film, umgås med vänner och familj, bjud in ljuset på alla sätt.

http://www.thelastairbendermovie.com/